The kids aren't allright

Photo: Unknown

CATALÀ: Són una mica més de les set del matí. M'aixeco, preparo l'esmorçar i em pregunto si realment la llet d'ametlla i jo estem fetes l'una per l'altra. En paral·lel, el café començar a fer efecte. Els meus timpans es desperten.

Però no és la cafeïna qui escombra les engrunes de son de les meves parpelles, si no la primera notícia de l'informatiu. Una enquesta feta per Kamratposten -una revista infantil sueca- entre 1.500 lectors constata que més d'una quarta part dels pares pengen fotos dels seus fills a les xarxes socials sense demanar-los permís. I se m'escapa un mig somriure. Això es un problema? De veritat que els pares haurien de demanar permís als fills per poder penjar les fotos a Facebook o a Instagram?

Jo no ho veig del tot clar però el defensor suec del menor sí. Recorda que la Convenció dels Drets de l'infant recull el dret dels menors a la seva vida privada i opina que quan els nens comencen a fer-se grans haurien de poder decidir sobre si volen ser exposats a les xarxes socials o no. Senzillament, haurien de tenir l'última paraula sobre la seva reputació digital.

En resum: pares, els vostres dies d'arreplegar likes a costa de la vostra descendència toquen a la seva fi. O potser no, pero ara teniu un cert càrrec de consciència. Sense adonar-vos Instagram, ha deixat escapar el vostre paparazzi interior.

Però que diuen els nens? Com faria un famós, la Hilda, que té 11 anys, diu a Kamratposten que se sent avergonyida quan els seus pares pengen a la xarxa fotos d'ella sense comentar-li abans. Ara quan el seu pare es despista, la Hilda li agafa el mòbil i es dedica a esborrar una foto rera l'altra.

Hilda crec que hauries de canviar de tàctica i optar per la via més òbvia i més perversa. Enlloc d'esborrar començar a buscar al mateix mòbil una foto "curiosa" del papa o la mama. Després només has de prèmer "compartir". Quan vegis que els papes miren el mòbil amb cara de preocupació i tot seguint clavant la seva mirada acusadora en la teva carona només has de dir:

"Volia agraïr-vos tota la feina que heu  fet per mi aquest anys, però crec que ha arribat l'hora de tornar-vos el favor i de ser la vostra community manager".

********************

SVENSKA: Klockan är några minuter efter sju. Jag går upp, lagar frukost och undrar om mandelmjölk och jag verkligen är menade för varandra. I samma veva börjar kaffet verka. Mina trumhinnor vaknar.

Det är dock är inte koffeinet som dammar bort sömnens smulor ur mina ögon utan nyheterna. Kamratposten har gjort en undersökning bland 1,500 barn som konstaterar att var fjärde förälder lägger ut bilder på sina barn på sociala medier utan lov. Jag småler för mig själv. Är detta ett problem? Ska föräldrarna verkligen behöva fråga sina barn om det är ok att ladda upp deras bilder på Facebook och Instagram?

Jag tvekar till viss del men Barnombudsmanen gör det inte. Han påminner att i Barnkonventionen står det att alla barn har rätt till privatliv och han anser att de äldre barnen borde kunna bestämma själva om de vill bli exponerade på nätet eller inte. De ska helt enkelt ha det sista ordet när det gäller sitt digitala rykte.

Kort sagt: Föräldrar, tiden för att skörda likes på bekostnad av er avkomma är snart över. Eller kanske inte men det kommer förmodligen att skava i samvetet. Utan att tänka på det har ni låtit er inre paparazzi springa lös.

Vad säger barnen då? Precis som vilken kändis som helst säger 11-åriga Hilda att det är jobbigt och pinsamt när föräldrarna laddar ut bilder på henne på nätet utan att fråga först. Till Kamratposten berättar hon att när hennes pappa inte håller koll passar hon på och tar hans mobil för att radera foto efter foto.

Hilda, jag tror att du borde byta taktik till den mest uppenbara och perversa. Nämligen att i stället för att fortsätta radera foton leta upp en ”intressant” bild på pappa, mamma, eller vem som nu är din förälder. Sedan är det bara att trycka på ”Dela”. När du ser att dina föräldrar glor förvirrad på mobilen och sedan stirrar på dig med anklagande ögon meddelar du stolt:

"Jag ville tacka er för allt jobb som ni har lagt på mig under alla dessa år men nu är det dags att jag betalar tillbaka och blir er community manager".

There will be blood

Explotant al màxim la meva creativitat

CATALÀ: Sí, ho sé. Tinc això del blog una mica deixat. Bé, molt deixat. Però enlloc d’excusar-me millor entrar en matèria. I ara al•lucinareu. Perque trenco aquest any sabàtic parlant d’un dels temes de conversa i creació artística a Suècia durants els últims messos. Us encantarà: la regla! Tranquilitat, no tingueu por. Hi haurà sang però no arribarà al riu. O sí, però no patiu que hi ha compreses, tampons i copes menstruals per tothom.

Suposo que la culpa d’aquesta marea vermella la té la dibuixant, Liv Strömqvist i la seva novel•la gràfica “Kunskapens frukt”, el fruit de la saviesa. I aquest fruit és l’òrgan sexual femení. La Liv explica minuciosament com va passar de ser considerat gairebé màgic a ser una cosa bruta i temuda pels marcians, segons la NASA. I en aquest llibre la Liv també aborda els tabús i creences paranomals que hi ha entorn al període. Com vosaltres, jo també tenia els meus prejudicis del tipus “en serio que cal?” però el llibre val molt la pena. Algun dia me’l deixaran traduir i la incredulitat que ara us poseeix es transformarà en gratitut infinita.

Abans del llibre, la regla també va ser el tema que Strömqvist va triar per parlar en un dels programes més mítics de la ràdio sueca. Un programa on un suec conegut té tres hores per parlar del que vulgui i combinar-ho amb música. I entre la pau al món, traumes freudians a o l’etern dilema sobre si portar la clentx al mig o al costat; ella va optar per un tema de conversa  que no ho és: la regla.

Aprofitant la tirada, altres dibuixants han esmolat els seus llapissos més vermells i han seguit la mateixa línia. També he vist arrecades en forma de tampó ferit i fins i tot el programa més hipster de la tele va dedicar tot un capítol al tema. I per primera vegada a la pantalla, la regla, enlloc de blava com el curaçao, era vermella com una rosa de Sant Jordi. Bé, per primera vegada potser no. Però es que encara tinc pendent de veure Carrie.



"Hur doftar molnen?" undrar en känd reklam för bindor i Spanien 

SVENSKA: Ja, jag vet. Jag har glömt bort min blogg lite. Men i stället för att hitta på en dålig ursäkt är det kanske bättre att gå rakt på sak. Ni kanske kommer att tänka att det inte behövs ännu en person som skriver om mens. Eller ännu en person som skriver om de som skriver och ritar om mens. Skillnaden, då? Jag hörde först till dem som tänkte: men kom igen, ska man verkligen läsa om mens nu? Jag är en 30-årig kvinna, jag kan om såna grejer. Fördomsfull som jag är fortsatte jag att småklaga inombords.

Men en kväll hände det. Vi var på middag hemma hos Martin och Helena och förutom mat och vin ville de bjuda på ”Kunskapens frukt”. Den var så bra och så rolig sa de men jag trodde att de bara hade dragits med i den där PK-vågen: ”årets tendens - prata om mens”. Men hur tackar man nej till två vettiga vänner? Hur tackar man nej till att låna en bok utan att framstå som en reaktionär? Jag glömmer alltid att fråga Magdalena Ribbing om det.

Och fördomsfull som jag är, men också motsägelsefull, smakade jag på kunskapens frukt, jag till och med slukade upp den. Och den var så bra och så rolig. Precis som Martin och Helena sa. Jag fick också bekräftat att både min mamma och min moster har varit offer för en psykedelisk skröna. Den där om att dina gröna fingrar dödar alla växter under lingonveckan. Inte ens med en eboladräkt skulle jag ha fått lov av dem att vattna blommorna.

Nu är jag den som vill fresta andra med den här boken. Nu är det jag som gör popcorn när Kobra gör ett helt program om mens. Skärmen blev blodig och för första gången var mensen mörkröd som en vacker ros och inte blå som curaçao. Skål för det*!

*Använd gärna menskopp.

Tycka masala

CATALÀ: Ja sé que si esteu llegint el fragment del blog que comença per "català" i no per "svenska" és probable que no tingueu l'idioma suec com a punt fort. Jo ho intento però diguem que, en el meu cas, el punt està en procés de musculació. I entre les diferent parts a entrenar diàriament hi ha "tycka" i "tro". Sona a dibuixos animats, però són dos verbs que et poden transformar en un una espècie de troglodita lingüístic involuntari entre els nadius.

A la Mediterrània som molt de dir les coses com són. O millor dit, com nosaltres sentenciem que som. Un exemple. "Un entrepà de ketchup amb nocilla és repugnant". Suposo que la majoria estaria d'acord amb la frase. I suposo que a la majoria no li caldria tastar aquest berenar letal per fer l'afirmació. Però el suec és un idioma prudent i meditatiu. Les frases han de començar per "Crec que...". Per tant, hauríem de dir "Crec que un entrepà de nocilla amb ketchup és repugnant". O encara millor, és a dir més prudent: "Crec que un entrepà de nocilla amb ketchup no té un sabor del tot encertat". Em temo que el motiu és no ferir la sensibilitat dels possibles amants d'aquest tipus de delicatessen d'una altra dimensió.

Però la cosa no acaba aquí. En suec, creure té dues cares: una és "tycka" i l'altre és "tro". El "tycka" és l'experiència i el "tro" l'especulació. Per tant si mai has menjat un entrepà de ketchup amb nocilla, oblida't de "tyckejar-ho". El tycka és pels que parlen amb coneixement de causa.

I a més de tot plegat també pots pensar (tänka). Així que imagineu-vos al pobre Descartes. Els llibres d'història diuen que va morir a Estocolm d'una inflamació pulmonar. Jo crec que va perdre l'oremus quan es va assebentar que a més de pensar també podia "tycka" i "tro". I finalment va concloure: "Penso, tycker i tror, així no existeixo".

********************************************

SVENSKA: "En macka med Kalles kaviar och choklad är äcklig". Jag har aldrig smakat på det men hur som helst säger jag att det är äckligt. Jag har alltid varit generös med min användning av bestämda påståenden, utan varken "jag tycker" eller "jag tror". Tills jag började prata svenska. Man kan nästan inte påstå någonting. Om jag säger att kaviar med choklad är äckligt kommer alla att tro att jag har vågat tortera min tunga med en sådan blandning. Jag måste istället säga: "Jag tror att en macka med Kalles och choklad är äcklig". Eller ännu bättre, dvs mer försiktigt: "Jag tror att en macka med Kalles och choklad kanske inte är särskilt gott".

Häromdagen försökte jag vara lite mindre bestämd än vanligt och sade: "Jag tycker att en macka med Kalles och choklad är äcklig". Men igen var det ett nej, trots att jag tyckte att jag tydligt visat att det var min personliga åsikt. Man kan inte "tycka" om man inte har testat eller i detta fall smakat det som man säger. Det är uppenbart att kombinationen är vidrig. Men "tyckabiljett" får jag bara om jag äter den konstiga mackan. Tycka är för de som granskar och tro för de som bara spekulerar.

Dessutom kan man också tänka. Och då tänker jag på stackars Descartes. Han var en glad man som trodde att han tänkte och att han därför var. Men han åkte till Stockholm och hela hans värld rasade ner. Man kunde tänka, men också tycka och tro. Då hann man inte med att vara. Det var nog det och inte lunginflammationen som dödade honom.

Café con leche...

CATALÀ: Cada vegada que vaig a fer un cafè amb llet em poso dels nervis. La raó no és una hipersensibilitat a la cafeïna o intolerància a la lactosa. No. La raó -sorpresa- és que no tinc paciència. A Suècia fer un cafè amb llet és com construir la Sagrada Família: un projecte lent, titànic i car.

Si com a mínim poguessis anar a seure i esperar a Godot. Però no. No hi ha servei de taula. Així que hauràs d'esperar i endur-te la teva tassa. T'hauràs de quedar palplantat davant de la caixa com un estaquirot i pregar perquè el teu sistema nerviós no fugi del teu cos.

Tot va a càmera lenta, seguint el ritme de Carros de foc.

Primer pagar. La mà del cambrer agafa la tassa. Carregar el cafè. Prémer el botó. Les gotes de cafè estavellant-se contra la ceràmica, això si no et donen un got de paper. El moment crític arriba amb la fase làctia. No es tracta només d'escalfar la llet i posar-la al cafè. Consisteix a usar la llet per transformar el teu cafè en una obra mestra. La volta de la Capella Sixtina en una tassa. Però enlloc de dibuixar la Creació d'Adam, la cosa va de floretes i cors. Sembla que l'art contemporani serà latte art o no serà.

La música de "Carros de foc" puja de volum. S'acosta la recta final. La meva mà acaricia la tassa i les meves pupil·les es dilaten quan detecten el cor marró que el cambrer ha traçat sobre l'escuma. Només queda un pas. Anar a buscar el sucre... per trencar-li el cor al meu cafè amb llet.

**********************************************

SVENSKA:  Varje gång jag är på ett svenskt kafé och beställer en latte tappar jag nerverna. Orsaken är varken hyperkänslighet mot koffein eller laktosintolerans. Inte alls. Skälet är att jag inte har tålamod. Att göra en latte verkar här vara som att bygga den Kinesiska muren: ett långsamt och titaniskt projekt.

I Barcelona kunde jag gå och vänta på Godot vid bordet. Men I Sverige går det inte. Det finns ingen bordservering på kaférna. Så du måste vara redo för att vänta och ta ansvar för din egen kopp. Du måste stå framför kassan med pokerface och be för att ditt nervsystem inte skall fly din kropp.

Allt händer i slow motion, till tonerna av Chariots of fire.

Betalningen först, såklart. Sedan tar servitörens hand koppen. Sätter kaffe i maskinen. Trycker på knappen. Kaffedropparna slår mot porslinet... om du inte får en pappersmugg. Det viktigaste ögonblicket kommer när mjölken äntrar scenen. Det handlar inte bara om att värma den och hälla den i koppen. Det handlar om att använda mjölken för att förvandla ditt kaffe till ett mästerverk. Sixtinska kapellets tak i din kopp. Men istället för Adams skapelse, handlar hela grejen om blommor och hjärtan. Det verkar som att latte art är den nutidskonstens främsta genre.

Volymen höjs på Chariots of fire. Målet är nära. Min hand smeker koppen och mina pupiller vidgas när de upptäcker det bruna hjärtat på toppen. Det återstår bara ett steg. Jag går och hämtar sockret for att krossa min lattes hjärta.

Si yo tuviera una escoba

CATALÀ: Podria dir que m'he passat mig any buscant una escombra i que, per tant, m'he vist obligada a abandonar el blog temporalment. Però és una excusa poc creïble.

En qualsevol cas, per fi tinc la meva desitjada escombra i ara torno a la càrrega. Suposo que us preguntareu per què aquesta obsessió per les escombres. Fàcil. He fet una creuada per trobar l'escombra perfecta: una escombra normal. Una escombra amb un mànec llarg. Una escombra que, de fet, serveix per escombrar el terra. No una escombra que amb els seus miserables 80 centímetres et transforma en el cosí de Quasimodo. Però potser els suecs pensen que el tamany no importa. La majoria estan convençuts de que si s'ha de netejar a fons, el que cal és una aspiradora. Aquí les escombres són per les engrunes.

Potser tot són imaginacions meves, però sembla que existeix un poderós lobby de l'aspiradora. No només han aconseguit fer desaparèixer totes les escombres normals de Suècia. També han aconseguit arribar als camps de futbol. Els rètols del Camp Nou tenen publicitat de cervesa, mòbils i fundacions de Qatar. A l'estadi de Ullevi, els rètols de publicitat són d'una pàgina web on es poden comprar bosses per l'aspiradora. Per tant, suposo que als homes suecs que miren el futbol també els hi agrada aspirar. Però, novament, potser tot són imaginaciones meves.

Si els Sirex fossin suecs mai haurien cantat el "Si yo tuviera una escoba". Haurien millorat el món amb una aspiradora. I penseu en totes les bruixes. No podrien anar enlloc. Cable de 2 metres = Viatge de 2 metres. Afortunadament, ja puc tornar a sortir i a volar sense restriccions les nits de lluna plena.

***************************************************

SVENSKA: Jag skulle kunna säga att jag har tillbringat ett halvår på jakt efter en sopborste och att det är därför jag varit tvungen att lämna bloggen temporärt. Men det är inte en trovärdig ursäkt.

I alla fall har jag äntligen hittat min efterlängtade sopborste och är nu tillbaka. Kanske undrar ni varför jag är så besatt av sopborstar. Det är mycket enkelt. Jag har varit på korståg efter den där perfekta sopborsten: en normal sopborste. En sopborste med ett långt skaft. En sopborste som faktiskt duger för att sopa golvet. Inte en sopborste som med sina 80 fjuttiga centimeter förvandlar dig till Quasimodos kusin. Men kanske tycker svenskar att storleken inte är viktig. De flesta är övertygade om att det ändå är dammsugaren som gäller om man skall städa på riktigt. Att sopborstar bara är för smulor.

Jag kanske inbillar mig allt, men det verkar som att det finns en inflytelserik dammsugarlobby. De har inte bara lyckats med att trolla bort alla normala sopborstar från Sverige. De har även nått fotbollsarenorna. På Camp Nous skyltar visas reklam för öl, mobiler och qatariska stiftelser. På Ullevi visas reklam för en webbsida där man kan köpa dammsugarpåsar. Då antar jag att svenska män som kollar på fotboll också tycker om att dammsuga. Men återigen kanske jag inbillar mig allt.

Under Francos diktatur sjöng det katalanska bandet Los Sirex om allt de skulle göra om de hade en sopborste. Om de hade varit svenskar hade de velat förbättra världen med en dammsugare istället. Och tänk på alla häxor. De skulle inte kunna ta sig någonstans. 2 meterssladd = 2 metersresa. Lyckligtvis kan jag gå ut igen och flyga utan begränsningar under fullmånenätter.