Masterplan

CATALÀ: Sempre he estat una persona previsora. I crec que no només és cosa meva. Penso que el meu entorn m'ha classificat en les categories "persones que planifiquen" i "persones que s'indignen davant la falta de planificació". A Suècia no he canviat, segueixo sent "la chica de ayer", com diria la cançó. La mateixa que és meravella veient com ja des del febrer es busca personal per l'estiu (aquí que encara busquen personal a algun lloc). 

Però al país "d'un moment que miro l'agenda" el criteri sobre la meva previsió és diferent. Enviar amb una setmana una invitació a una festa és justet, comprar entrades per anar al cine aquesta tarda totalment deficient i decidir-se a sopar fora el cap de setmana sense haver reservat tant complicat com voler anar a El Bulli (tancat per esferificació). Més. Mai a la vida havia demanat hora per fer la bugada -això mereix un post apart- o per poder torturar-me en una classe de spinning. Però per tot hi ha una primera vegada. 

Ara perdoneu el to tràgic. Però no puc evitar pensar en què passa quan et mors. M'imagino a més d'un treient el mòbil i intentant fer quadrar la sessió de reflexoteràpia, el curs d'origami o de trenes africanes amb el meu funeral*. 

I tot això em fa preguntar-me. ¿Què vol dir aquí curt termini?, ¿el que et queda de vida?, I ¿ser espontani? Un moment, que vaig a mirar la definició al diccionari suec... Però tampoc estic segura que la trobaré. 

* Hi ha marge. Els funerals s'organitzen de dues a tres setmanes després de la defunció. 

                                    ****************************************

SVENSKA: Jag har alltid varit en framsynt person, och jag tror inte att det inte att det bara är jag som ser mig så. Jag tror att min omgivning alltid har klassat mig i kategorierna "personer som planerar" och "personer som blir upprörda över brist på planering". Jag har inte ändrat mig sedan jag kom till Sverige. "Jag är fortfarande samma tjej som igår", som någon skulle kunna sjunga i deltävling tre av melodifestivalen. En tjej som beundrar att man redan i februari letar efter personal till sommaren (här där det fortfarande finns företag som letar efter personal till skillnad från i mitt stackars hemland). 

La meva agenda... si sabés dibuixar.

Min agenda... om jag kunde rita.  

by Steve Loya

Men i landet av "ett ögonblick, jag tittar i agendan" är kriteriet för min planering annorlunda. Att skicka en inbjudan till en fest en vecka innan är lite tajt, att köpa biobiljetter till ikväll ger underkänt och att boka bord på en helt vanlig restaurang under helgen lika komplicerat som att vilja äta på El Bulli (stängt). Och det tar inte slut här. Jag hade aldrig i livet bokat tid varken för att tvätta kläder eller för att tortera mig själv på ett spinningpass. Men det finns en första gång för allt.

Nu vill jag be om ursäkt för min klagande ton. Jag kan inte undvika att tänka på när man dör. Jag föreställer mig mer än en som tar mobilen ur väskan och försöker få zonterapisessionen, origamikursen eller den tionde tatueringen att gå ihop med min begravning*. 

Och med allt detta undrar jag: Vad menas med kort sikt här? Livet som man har kvar? Och ordet spontan, vad betyder det här? Vänta lite, jag får ta och slå upp det i lexikonet... Men jag är inte säker att det finns med.

* Ni har tid inte som i mitt land där begravningen är redan 2-3 dagar efter döden.